HEj

Idag har det varit en riktigt slappar dag, eller vad man ska kalla det.

Jag, Mamma och Simon var och tittade på Anna-Lenas supersöta kattungar, dom är snart åtta veckor gammla och hur busiga som helst.
Tog tyvärr inte med kameran eller mobilen, så blev inga bilder.
Men grymt söta är dom! 6 stycken små krabater.

Vill till Alder och ta ett kvällsdopp! Någon som oxå är lite sugen på det?
Smsa/ring isåfall direkt då ni ser detta inlägg. :)
Jag har ingenting intressant att skriva eftersom att det inte heller har hänt nästan något idag.


Satt just och kollade igenom några gammla fotoalbum.
Aww, Sixten, jag saknar dig! Du var den finaste, mysigaste, snällaste, bästa kissen i hela världen.
Du tröstade mig om jag grät, piggade upp mig när jag var sjuk, sov alltid under mitt täcke på nätterna, busade med mig, gosade, följde efter mig när jag gick, väckte mig på mornarna.. ja, du var så mkt för mig ♥
Även fast jag bara var 6 år när jag fick dig. Men, du var inte som alla andra katter.
Nu menar jag inte att Nora är motsatsen till allt detdär. Hon kan bara inte bli som det du var.
Hon är ju min finaste katt, så gullig.
Men du och jag, Sixten, vi lärde känna varandra så bra. Nu låter det som att jag är dum, men det var som att.. Han förstod mig så bra.
Han fattade direkt när jag var ledsen, för då kom han alltid, han fattade när jag var arg, då höll han sig undan. Men när jag grät, det var då han var där som mest.
Jag kommer ihåg en gång när jag var magsjuk och låg i soffan hela dagen. Han låg där med mig. Hela tiden, han kanske gick och åt nån gång, men kom alltid tillbaka. Det var som att han försökte säga "Det blir bra Stina, jag är här med dig nu." Men sen då?
Han menade nog nu, för sen var han borta. Han försvann i två veckor.
Det var en familj som hae tagit hand om honom. När han sen kom tillbaka var han inte sig själv.
Där ett tag trodde jag nästan att det var fel katt vi hade fått hem.
Men, det var ju rätt. Det visade han efter ett tag.
Fast han var ju sjuk, han spydde, hade feber, och sökte sig till mig, var med mig hela dagarna.

En dag när jag kom hem från skolan så berättade pappa att dom hade tagit honom till djursjukhuset.
Jag låtsades inte bli så ledsen.
Sen två dagar efter sa mamma att hon hade låtit dom avliva honom, han led ju. Han hade fått en sjukdom som hette FIP.
Fortfarande låtsades jag att inte bli så ledsen som jag var. Helt förkrossad.
Men den natten, den natten sov jag inte en blund på.
Jag kommer ihåg att jag la mig ner på golvet med täcket och kudden och stirrade upp i taket, och grät. Hela natten.
Jag skrev oxå en sång, om honom. Den har jag kvar i en av mina böcker.

oj, det blev en ganska lång text. Har ingen bild på honom på denhär datan.